I Saxen

Hissen hade stannat. Bara lagt av mitt emellan två våningar. Där satt han nu, ensam på bygget. Huset de hade påbörjat för snart ett halvår sedan var snart färdigt för inflyttning. De första hyresgästerna skulle börja flytta in i början av januari. Men här satt han nu, som sagt. Dan före dan, ensam i en hiss. I morgon var det julafton och hemma undrade de säkert varför han inte kommit hem. Frugan, barnet och jycken.

Först hade han bannat sig själv för att han inte tagit med sig mobiltelefonen. Sanningen var helt enkelt att han inte gillade den. Han ville ibland vara onåbar. Vara utom räckhåll för alla. Kanske allra mest för sin fru, Ulla. Hon hade den ovanan att alltid ge honom dåligt samvete. Var det inte det ena så var det det andra. Den här julen hade de planerat så noga. De skulle bara rå om sig själva, bara umgås. Syftet var lika enkelt som rakt. De ville ha en nystart på sitt snart femtonåriga förhållande. Det hade gått grus i det mesta. Det var inte längre roligt att komma hem. Och så var det den där grannen, Stig. Som alltid jassade utanför deras hus. Alltid hade den jäveln något ärende in till dom. Speciellt om bara Ulla var hemma. Han fick väl klara upp sitt liv själv! Varför skulle de alltid ställa upp?

Undrar hur länge hissen ska stå här? Mitt emellan andra och tredje våningen. Uffe och Lennart hade tagit trapporna när de gått hem. Men han. Han skulle prompt ta hissen. Larmet fungerade säkert inte heller. Han hade tryckt och tryckt på nödlarmet men än så länge hade ingenting hänt. Tur i alla fall att det kom in syre i hissen. Eller gjorde det inte det? Det verkade i alla fall vara en liten springa längs väggen. Och inget röka hade han kvar. Den sista ciggen hade gått åt vid eftermiddagskaffet. Mat hade han i alla fall. Två mackor och en skvätt kaffe i termosen. En prickigkorv macka och en med ost. Och så kaffe.

Han satt nu med ryggen obekvämt lutad mot hissväggen. Den han saknade mest var inte ungen, Lisa, utan jycken, Queen. Hon var en rotweilertik inne på sitt femte år. I verkligheten var hon den enda normala i familjen. Han själv inräknad. Frugan hade sin förbannade bantning och kaloriräknande. Själv hade han spriten och travet och Lisa var mitt i puberteten. Han var lite orolig för henne. Morsans ätstörningar hade verkligen smittat av sig på dottern också. Allt skulle vägas. Inte en gnutta fett fick finnas på någonting. Ibland brukade han gå till en riktig svensk restaurang med husmanskost som specialitet. Beställa något drypande, som fläsk och bruna bönor. Undrar just om de skulle få någon skinka i år? Lisa brukade påpeka att han skulle tänka på barnen i Etiopien varje gång han tog sig en tugga. Och hur det nu än var fick han alltid lite dåligt samvete. Hela familjen var uppbyggd som ett tärningspel där det gällde för var och en att placera skuld. Ingen var nöjd förrän skulden hade placerats. Oftast, för att inte säga, nästan alltid, hamnade den hos honom. Det var inte ångest - utan skuld - som var hans arvedel. Skulle nu den där jävla Stig komma rännande under julen också? Och skulle de sakna honom? Skulle han få sitta här i hisshelvetet medans Stig och hans Ulla...ja skulle hon svika honom? Skulle de passa på nu när han var borta?

Hunden var hans enda och verkliga vän. Hon skulle kunna gå i döden för honom och han för henne. Det enda besvärliga var när hon löpte. Hon la upp sig för varje hanne. Var inte Ulla likadan förresten? Skulle hon passa på nu när han var här? I hissen. Hur länge hade han nu jobbat, som byggnadsarbetare? Det var säkert i minst tio år. Efter nyår skulle de ha taklagsfest här. Hur var det nu med de röda dagarna? Skulle det komma någon efter annandagen? Minst tre dagar här. I värsta fall.

Tur att ljuset fungerade i hissen i alla fall. Och att han inte led av cellskräck. Mycket led han av, men inte det. Han kunde tycka om att gömma sig för världen ibland. När han varit pojk hade han älskat att leka kurragömma. Att åla in sig i ett skrymsle och bli där. Han skulle försöka att se det som just en kurragömmalek. Han mot världen. Hur mycket kunde klockan vara nu? En sak var skönt med att vara här. Han skulle slippa Arne Weisse. En jul i en hiss. Var det så dåligt? Jämfört med alla som lider i världen? Det var säkert många som skulle byta med honom, om de fick en chans. Hur skulle det förresten gå efter jul, när bygget var klart? Skulle han få börja stämpla igen? Det byggdes ju så lite nuförtiden. Skit vilket förresten. Han var van och så hade han ju sina händer. Hans guldtackor. Det fanns ingenting han inte kunde göra med dom. Hans händer skulle kunna försörja honom och familjen i vilket läge som helst. Det var han övertygad om.

Var det kväll nu? Det var ljust i hissen men hur var det utanför? Nåja så här i december blev det ju mörkt tidigt. Varför hade ingen saknat honom? Skulle de tro att han åkt ut på travet? Men där är ju ingenting i kväll. Skulle de tro att han gått på krogen? Ja, han gjorde det ibland. Fast inte var det så ofta. Han försökte ju få med sig Ulla ut men det enda hon ville gå på var dans. ”Flytta skåp”, som han brukade säga. Nej, han gillade verkligen inte dans. Då var det bättre med travet. Han hade ju vunnit. Visserligen var det några år sedan men tjugo lapp hade han lagt upp på bordet hemma i köket. Ulla hade bara, utan ett ord, tagit dom och sagt att det var lika bra hon tog hand om dom innan han spelade bort dom. Så var det med allt han gjorde. Ingenting dög. Inte ens tjugotusen!

Åh Queen! Vad jag saknar din nos! Så här dags skulle de säkert vara ute och gå kvällsrundan. Det var kanske den stund han levde mest för. Och så brukade han ju träffa Ditte med sin schäfer. Hon var helt annorlunda än Ulla. Med henne kunde han skratta. Kunde till och med glömma tjatet där hemma för ett tag. Han hade en liten hemlighet. Han brukade ta med sig en flaska i jacklomman när han och Queen var ute och tog sina rundor. Var han alkoholist förresten? Han ville inte tro det men det hade börjat bli rätt så mycket de senaste åren. Ulla och han hade glidit så ifrån varandra. Då var spriten en tröst och på travet brukade han ta sig en jävel mellan loppen. Det kunde bli många lopp på en kväll och han kunde bli rätt så rund under fötterna. Men än så länge var han stadig på handen. Inga problem med vattenpasset och hammaren låg som en jungfru i hans hand. Det var huvudet på spiken. Skulle han och Ulla resa iväg en vecka? Bara han och hon. Som när de hade rest till Skagen när de varit nygifta. Där hade Lisa blivit till. I brynet mellan östersjö och kattegatt. Skulle de göra om alltsammans? Ulla var ju inte fyrtio än så än så länge fanns det tid. Skulle han orka med ett varv till?

Det började bli kallt nu. Hissen satt där den satt. Tur han hade snus i alla fall. Dosan var hans bästa vän. Aldrig hade snuset svikit honom hittills.

Ingenting hördes, bara någon ensam bil på gatan utanför. Om han skulle skrika på hjälp? Försiktigt prövade han sin röst. Det lät ynkligt. Som ett muspip. Nej, bättre kunde han. Först fyllde han lungorna med luft och andades ut några gånger sedan skrek han så det ekade. Efteråt var det lika tyst, som innan. Det här var inte roligt. Han tryckte på alla knappar ännu en gång. Ingenting hände. Försiktigt öppnade han termosen och hällde upp en vid det här laget något ljummen kopp kaffe. Han beslöt att ta ostmackan först. Skulle han få sitta här på julaftonen skulle han i alla fall ha en prickig korv som substitut för julskinkan. Vad kunde klockan vara? Varför kom ingen och sökte efter honom? Betydde han så litet? Nej, han skulle inte ömka. Han skulle försöka tänka klart istället. Gå igenom sitt liv och sin framtid. Lista upp vad som var bra respektive dåligt i hans liv. Bra förresten. Vad var det som var bra? Jo det var nog jobbet. Han hade alltid trivts med att jobba utomhus, på byggen. Dåligt var allt det andra. Tjänade det något till att försöka lappa ihop det med Ulla? Eller skulle han ta till flaskan? Ja, det hade han ju redan gjort. Skulle de flytta isär så skulle hon ta ungen. Det gjorde kvinnorna alltid. Där hade de patent. Hon skulle ta huset och han skulle få flytta till en etta och knappt ens få umgängesrätt. Bara pröjsa och se glad ut. Skulle han vänta tills Lisa fyllt arton och flyttat hemifrån? Men det var ju nu de bästa åren var. Och skulle han orka börja om på nytt? Kanske med Ditte? Skulle hans rotweiler och hennes schäfer kunna gå ihop? Skulle han få behålla Queen förresten? Nej ingenting kunde han vara säker på. Han satt där han satt. Skulle han börja spara ihop ett kapital? Eller skulle han satsa på en V5:a? Travet var ju det roligaste han visste. Men det var ingen sparbössa precis. Det fanns bara en säker vinnare och det var aktiebolaget trav och galopp. Undrar just hur mycket han hade spelat bort under alla dessa år. Nej han satt där han satt. I saxen.

Plötsligt började hissen att röra på sig. Först gungade den till, sedan fortsatte den neråt bara för att på nytt stanna mellan andra och första våningen. Hoppet som tänts slockande igen. Så är det med livet också, tänkte han. Hoppet föds men slocknar alltid. För det mesta i sin linda. Kaffet hade skvalpat ut av den häftiga ryckningen. Inte ens det fick han behålla. Hur skulle det gå med all vätska han inte hade? Om han fick sitta här hela helgen? Termosen var inte ens halvfull och kaffe drev väl snarare ur än tillförde kroppen vatten?

Nej Han satt där han satt. I saxen.

Så hur skulle han göra med sitt liv? Inte ens fyrtio fyllda. 27 år kvar till pension. Men han kunde väl inte vänta med att leva tills han fyllt sextiofem? Det var nu som livet var. Alla dessa dagar han gick till jobbet och alla dessa kvällar han och Queen var ute och strosade. Alla dessa nätter då han och Ulla låg bredvid varandra i sängen och lyssnade på respektives andetag. Det var det som var livet. Som bara gick. Så hur skulle han göra? Sträva på och försöka göra det bästa möjliga av situationen? Han borde göra en noggrann kalkyl över sitt liv och väga allt fram och tillbaka och sedan fatta ett beslut. Livet borde kunna vara så mycket mera än så här. Han var värd mera. Skulle inte fru Fortuna kunna ge honom en storvinst? Bara en ynka miljon? Ja, han skulle nöja sig med hälften. Det skulle i alla fall räcka till att betala lånet på huset. Han frös nu. Snälla hiss. För ner mig! Varför skulle detta just hända honom? Varför inte Uffe eller Lennart? De klarade sig alltid. Men han. Alltid torsk! Nåja han skulle i alla fall aldrig ta hissen igen. Längtade han inte efter Ulla? Frodig och go. Tänk att det hjälpte inte hur många gånger han än sa att hon var bra som hon är. Alla dessa trådsmala kvinnor var ju som att krama en mört. Det var ju bara ben. Han ville ha lite hull. Så mycket pengar hon slösade bort på de där viktväktarna! Hon skulle inte säga något om hans spelande. När vann hon tjugotusen senast?

Så gungade hissen till igen och minsann kom den inte ner till entrén. Dörren öppnades och han kunde på vingliga ben gå ut.

Nu kom nästa problem. Hur skulle han ta sig ut? Det var ju låst överallt. Skulle han få klättra över stängslet? Slå sönder ett fönster? Det var ju en smal sak eller skulle han gå in i hissen igen? Det gick ju så bra att tänka där. Hur han än gjorde satt han där han satt. I saxen.

Göran Wassby