En i den stora tomma mängden

Katter är underliga människor. De ser det som är och lever i det som är. Människor är också underliga djur. Vi söker det vi vill ska vara. Och tror vi är skapelsens krona men beter oss som skapelsens klave. På baksida det goda härskar patriarker och despoter. Det faller inte in grannen, som flyttat från staden; ”för att slippa konvertera till islam”, att se in i sitt eget öga. Han erbjuder istället sin nästa det han själv inte vill ha. Vi vänder oss till Jesus men beter oss själva tvärtemot. Står, den självgode grannen; ”präktig svensk”, för det kristna så är jag evig hedning. Med inåtväxta horn i pannan står han där och sprider samma gift som en gång ormen. Grannens väg på hälleberget bär också till mig. Till sidor av mig själv jag inte vill se. Adolf är sannerligen inte död. Grannen är du med honom. Och han kommer alltid att finnas så länge det finns grannar. Av mig kräver grannen tolerans men är själv så intolerant. Till sig själv vill han inte se. Men ser man sig som en spegel så ser man bara en yta. Är det så att det är djupet vi vill nå så måste vi bort från spegeln och se in i oss själva. Vi måste in i själva glaset. Lösningen kanske ligger där, förborgad i en källa av ljus. I en tid när de goda läggs på smörgås och äts upp är det inte lätt att hävda katters, eller de rotlösas, rätt till värdigt liv. Vi lever i en slags törst, i en hunger efter kärlek, ömhet och närhet. Och någonstans i vintergatans utkant, på ett litet klot, på väg i universum, står en granne på tå för antikrist. Och jag känner för att plocka fram spöknippet...

Göran Wassby