Vårtsvinet

”Du har bara sex månader kvar att leva!” Så hade
läkaren sagt. Cancer i bukspottkörteln och därtill
långt framåtskriden. När han hade kommit hem och den
första chocken lagt sig efter beskedet började Andres
Försman att dyka upp för hans inre. Denne Försman som
orsakat honom så mycket ont och elände. Professor som
han var, i rättspsykiatri. Men det var inte i den
egenskapen han först hade mött Försman. Det hade varit
på Lillhagen i Göteborg, på det öhelvete som kallas
Hisingen. I december 1989 när berlinbarriären som bäst
höll på att falla hade han mött ”vårtsvinet”, ja han
kallade Försman så, som hållit i sitt trollspö,
överläkare som han var och gjort allt tvärtemot hans
önskningar. Han hade velat ha medicin alltså hade han
inga fått. Han hade velat vara kvar alltså hade han
blivit utskriven. Och som följd hade han hoppat. Från
fjärde våningen rakt ner i asfalten. Nu satt han här
med näst intill obrukbara fötter och långt
framåtskriden cancer och sakta började han planera sin
hämnd på denne Försman.
”Det ska göra ont att vara elak”. Det var efter den
devisen han tänkte. Allt ont denne Försman, detta
vårtsvin orsakat skulle han gälda. Han skulle göra som
”Schakalen”, denna bok han hade i bokhyllan. Hålla
allt för sig själv och sedan bara slå till. Men till
skillnad från Schakalen skulle han stanna kvar och ta
sitt straff. Det var till och med så att han såg fram
emot rättegången. Där skulle han föra sin egen talan,
den skulle bli hans tribun mot de orättvisor han
utsatts för. Och straffet skulle han ta. Han skulle ju
ändå snart dö. Så det kvittade vilket.
Först skulle han skjuta Försman i skrevet. Det
kanske räckte så. Ett par skott bara rakt i skrevet.
Förhoppningsvis skulle aset förblöda. Vårtsvinet
skulle själv få känna hur det kändes. Nu när han
bestämt sig var det bara att börja planera. Första
steget var att skaffa ett vapen. Kriminella kontakter
hade han inga, förutom då Angela i Malmö. Men det var
mest knark hon höll på med. Knark och sprit men hon
kanske kände någon som kunde fixa ett vapen? För utan
ett vapen var han ingenting. Med en revolver skulle
han bli stark nog att skjuta Försman i skrevet. Skulle
han känna ånger efteråt? Han trodde inte det. Som han
hatat denne Försman! När han nu ändå skulle ner i
graven kunde han väl lika gärna ta med sig vårtsvinet?
Han kunde spy galla när han såg Försman uttala sig i
pressen men rättegången skulle bli hans revansch. Hans
och alla andra offer för Försman. Det var i själva
verket så att det var rättegången han var ute efter
eftersom det var omöjligt att kritisera en läkare i
media. Tidningarna höll dom om ryggen. Konsekvent.
Ingenting hade han fått in. Så brottet var nödvändigt
för att nå ut. Det var bara ett medel för att nå
ändamålet. Han ville sätta fokus på läkarsvinen, dessa
besserwissrar som så konsekvent gjort hans liv till
ett helvete. Och när han nu ändå skulle dö, blev
Försmans skrev vägen till publicitet. Han skulle ta
med sig mobilen och ringa polisen direkt från
gärningsplatsen. Han skulle slå 112 och presentera sig
som gärningsman. Det skulle bara bli för polisen att
komma och hämta honom och föra honom till häktet. Och
där skulle han invänta sin död.
Försman bodde i Göteborg. Så mycket visste han. Och
han arbetade på rättspsykiatriska kliniken. Det skulle
bara vara att åka dit och vänta. Förr eller senare
skulle han se Försman. Han skulle följa efter
vårtsvinet till hans hem, vänta utanför på lämpligt
tillfälle, och sedan slå till! Det enda han behövde
var egentligen ett vapen. En pistol eller en revolver.
Vårtsvinet skulle få sitt och han skulle få sin arena.
Han skulle förbereda sin framställan redan nu.
Försmans skrev skulle bara vara en transportsträcka
fram till rättegången.
Så lyfte han sakta luren och slog ett malmönummer.
- Ja hej. Det är Angela...

av Göran Wassby