Vernissaget

- Välkomna till denna visning av Göran Wassbys konstnärskap. Vi börjar med den här sviten över konstnärens försök att ta livet av sig. Det är en triptyk. Om vi tittar på målningen här till vänster så ser vi alla hibernalburkarna och sobrilkartongerna. De ger ett skenbart uttryck av kaos och oordning men den uppmärksamme kan notera hibernaltabletternas formationer av kors och hakar. I en dadaistisk tradition försöker här konstnären således skapa ordning och kaos. Sammantaget och på en gång.
Tavlan i mitten, kallad; ”Innerfittefett” får oss att ana sökandet efter en moder och livmoder. Någon trygg hand som kan ta hand om detta skenbara kaos. Och tittar vi på tavlan till höger så ser vi alla självmordsbreven prydligt uppstaplade som ett arkiv över vår tid. Konstnären vill här med denna treenighet skapa ett sken. En ny upplysningstid över vår samtid. Samtidigt är det som att dra något tyskt över sig när man ser denna triptyk över suicid och elände. och tankarna far till John Locke. Men här är varje människa inte ett oskrivet blad utan ett oskrivet journalblad. Det är ni, kära åskådare, som får skriva journalen. Det är era anteckningar, i era minnen, som skapar sjukjournalen. Konstnären upphöjer er till gudar, till psykiatrer, som får sista ordet. Med era journalanteckningar i era minnen går vi sedan över till sviten; ”Stian”, som på ett totalt självutlämnande sätt visar konstnärens hem. Här återkommer hibernalet som närmast en självklarhet. Brodyren; ”Blott Sverige svenska dårhus har”, ger oåterkalleligen skenet av ett offentligt dagrum. Konstnärens kalsonger visar vår tids instängdhet och den överfulla askkoppen vår intighet och eviga destination.

Installationen här till höger; ”Jag har en säng och en stol”, ger som toner ur en aria en slående bild över konstnärens innersta behov. Här manifesterade med landstingsgula filtar och örngott. Bilden av ett eget sinnessjukhus blir all tydligare med målningen; ”Endast personal”. Sinnessjukhussjukan sprider sig över hela utställningen. Det är som att alla världens dårhus anrikas och vi kan verkligen vara glada att dörren är öppen ut härifrån. Skulpturen; ”Stål, haldol och vaselin” visar oss professionaliteten i dårhushjonsrollen. Han vet sannerligen sin plats. På väggen som en skalbagge i ett herbarium. Som en byst av ett vårtsvin står överläkaren i sin vita rock med famnen full av sprutor. En välkomnande tvångströja skapar den mysighet som bara ett svenskt dårhus kan uppbringa. Det här är konst från en okänd värld. Den lobotomerade Siri Denkert följer oss med sin lillhjärna. Det enda som blir kvar. Med målningen; ”Med frontalloben som kassler”, som avslutar utställningen kan vi bara ana det paradis som bara psykiatrin kan skapa.

Tack för ert intresse! Och om ni undrar vad männen i vita rockar gör här så är det inget att bry sig om. De är här för er skull! Ställ er bara i kö så kommer cigaretter och lite annat smått och gott att delas ut till er. Vi är alla här för er skull och än en gång, tack för visat intresse!

Göran Wassby