- Jag kommer om en stund. Pappa måste jobba först.

- Kan du inte slänga de där dumma dikterna och komma och leka med oss istället?

- Om en stund Edith. Om en stund. Pappa ska bara göra klart några dikter först.

- Snälla pappa! Skynda dig!

- Jag kommer så fort jag är klar. Lek lite med hagen så länge.

Kulturarbetarens blick for tillbaka till texten han bearbetade. Han hade i uppdrag av Akademin att ge ut en antologi. Hans uppgift var att förbättra. Att lägga till men framförallt att dra ifrån. "Att strukturera", som han kallade det. Dikten han nu bearbetade började

"Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är".

Här hade nu han något att bita i.

Uppgiften låg som en oskalad apelsin framför honom. Nu skulle skalet tas av och frukten friläggas. Saften från orden skulle klyftas upp så att de skulle ligga bra i munnen. Poesin skulle rinna på tungan och läska hans själ. Han började

"Jag längtar till landet som icke är".

Kanske man skulle ge det lite mera liv, typ;

"jag trängtar till landet utan passkontroll",

"ty allting som är, är jag trött att begära."

kunde bli

"ty allting som bliva, är att jag saknar stämpel"

- Pappa! Kan du inte komma nu!

- Snart Edith. Jag håller på och förbättrar en dikt här. Den blir mycket bättre nu ska du se. Pappa kommer om ett ögonblick.

Dikten låg framför honom som en rådjurssadel. Han skulle bara sätta tänderna i den och lägga orden på tungan och smaka av kryddningen. Det här lät genast mycket bättre;

"Du kan se dig i månen
efter staten som saknas".

Nu började det likna något. Kanske han kunde fortsätta med dikten han jobbat så länge med för att den skulle bli bättre. "Ja visst gör det ont", som den hette. Kulturarbetaren kände instinktivt för att den skulle bli bättre, att han ville ge den en mera avskalad struktur. Helt enkelt lämna naturmetaforerna och mer gå in i människornas vardag. Hans förslag till bättring blev därför;

"Ja visst gör det ont när proppar gå.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår hetta blänka
bindas i detta köksbordsblanka"

Genast kände han att han fick mera kläm över metaforerna. Särskilt gladde han sig åt "Köksbordsblanka", som han tyckte lyfte dikten väsentligt.

- Pappa kommer du inte snart!

- Snart Edith, snart. Pappa ska bara fila till ett par dikter till. Jag kommer snart.

Han tog nu en riktigt svår sak som han nu kände sig inspirerad att göra mycket bättre. Dikten började;

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen"

Om han skulle modernisera språket lite, göra det bättre tillgängligt. Typ

"Ågren, ågren är mitt arv
min strupes sår
resten är bara larv"

Kulturarbetaren kände sig väl till mods. Mycket väl till och med. Kanske han skulle ut till ungen nu. Hon brukade leka med grannbarnen ibland. Med Karin och Per som de hette. Det kanske var dags att hoppa lite hage eller om det nu var bock. Han visste inte så noga. Förresten kände han av all poesi nu. Han hade jobbat så att ögonen blött. Redigeringen hade gett frukt. Kanske skulle poesin om än inte upplysa världen så åtminstone tända hallampan. Akademin skulle bli nöjd och antologin bra. Kanske han skulle sätta sig med sina egna dikter. Den halvfärdiga samlingen; "Öresundsbroar", han haft liggande så länge. Först hoppa hage ett tag och sedan skulle de få se! Han skulle osäkra sin revolver och ge hals.

"För jag är ganska otjock om bena
tillika om armar och hals..."

Göran Wassby